Vaccination är en av de mest framgångsrika och kostnadseffektiva åtgärder som kan vidtas för folkhälsan. Sedan vaccinerna infördes har de skyddat människor mot vad som en gång var vanliga och ofta dödliga sjukdomar, till exempel smittkoppor och pest. Mer närliggande i tiden är polio, röda hund, mässling och covid-19.
Enligt Världshälsoorganisationen WHO räddar vacciner över tre miljoner liv årligen, och skyddar ytterligare en trekvarts miljon människor från mycket allvarliga sjukdomar.
Tack vare vaccinationskampanjer har miljontals dödsfall och andra svåra konsekvenser av en rad olika sjukdomar världen över kunnat förhindras. Ett exempel är mässlingsvaccinet som bara mellan åren 2000 och 2015 ledde till en minskning med 79 procent av antalet dödsfall, vilket innebär totalt ungefär 17 miljoner räddade liv.
Världshälsoorganisationen WHO kallar mässlingsvaccinet för ”ett av sjukvårdens allra bästa inköp".
Hotet om att dö av mässlingen, att riskera fosterskador på grund av röda hund eller att drabbas av barnlöshet på grund av påssjuka känns ofta så avlägset att vaccination bara ses som ett onödigt och besvärligt läkarbesök som inte är så viktigt. Därför finns det alla skäl att påminna om varför vi vaccinerar.
Allmän vaccination är också ett sätt att skydda de som av en eller annan anledning är extra utsatta eller har högst risk. Inte heller bara för att förebygga dödsfall; det handlar också om sjukfrånvaro och livskvalitet.
Vacciner ska sättas in där behovet är störst. Det kan vara hos de allra minsta, hos tonåringarna eller hos pensionärerna. Vi behöver inte vaccinera hela befolkningen varje gång. Men vi ska göra det där det behövs, där risken är störst och där sjukdomen innebär stora kostnader för samhället och den enskilde.
Handlingsplanen för vaccin beskriver vilka områden som de forskande läkemedelsföretagen, politiken och beslutsfattarna inom hälso- och sjukvård bör fokusera på för en jämlik tillgång till vaccin och en hög vaccinationsgrad i befolkningen – grunden för effektiv prevention och god folkhälsa.
Produktionsår: 2022I tillägg till den personliga och den samhälleliga nyttan av vaccineringar, finns det stora fördelar specifikt för sjukvården. Vaccinframgångarna har minskat trycket på sjukvårdens resurser – både de mänskliga och de ekonomiska. Belastningen från sjukdomar som det finns vacciner mot har minskat dramatiskt.
Vacciner är en av de mest kostnadseffektiva åtgärder som kan vidtas för folkhälsan, med mellan 12–18 procents avkastning på investeringen. En hög vaccinationstäckning leder till ökat skydd för hela populationen, vilket i sin tur frigör resurser som kan användas på andra områden inom sjukvården. Mässlingsutbrottet i Västsverige hösten 2017 var ett tydligt exempel på hur mycket stora personella och ekonomiska resurser behövdes för att hantera situationen, för att vårda sjuka och spåra smitta.
I Sverige ges barnvaccinationer inom allmänna barnvaccinationsprogrammet. Det finns även en rad mer specialiserade vacciner som rekommenderas för äldre eller speciellt svaga personer.
Vacciner som används i Sverige är noggrant testade. De används också i många andra länder. Redan när vaccinet godkänns är kunskapen om skyddseffekter och vanliga biverkningar stor.
WHO bedömer att ytterligare en och en halv miljon liv skulle kunna räddas varje år genom att öka den globala vaccinationstäckningen. Så snart en sjukdom ”försvinner” glöms ofta dess allvarliga konsekvenser bort. Men om infektionssjukdomar inte utrotas helt och hållet har de tyvärr en förmåga att återkomma. Fortsatt hög vaccinationsgrad är en central faktor för att vidmakthålla skyddet för individen och hela befolkningen.
Fakta räddar liv – dålig information och osanningar kan skada. Negativa myter om vacciner har bevisligen visat sig minska vaccinationstäckningsgraden. Detta kan leda till spridning av sjukdomar som hade kunnat undvikas med vaccinering, vilket resulterar i allvarliga skador, funktionsnedsättning eller till och med dödsfall. Det är av största vikt att tydlig och objektiv information och fakta om vaccinationer är tillgänglig för alla, det stödjer en hög vaccinationstäckning i befolkningen.
Har framgångarna för vacciner bäddat in människorna i en falsk känsla av att alla dessa allvarliga sjukdomar inte längre existerar?
Vacciner har framgångsrikt minskat antalet fall och allvaret av många en gång i tiden vanliga och ofta dödliga sjukdomar. Så snart en sjukdom ”försvinner” glöms ofta allvaret och effekterna av den sjukdomen bort. Men medan minnen bleknar och försvinner så försvinner tyvärr inte alltid själva sjukdomen eller infektionsrisken. Infektionssjukdomar fortsätter att vara ett latent och högst verkligt hot. Minskande vaccinationsgrad ökar antalet sjukdomsfall och ökar därmed risken för allvarliga epidemier.
Förutom de välkända röda utslagen kan mässling leda till infektioner i lungorna, kramper, öroninfektioner, hjärnskador och till och med dödsfall. Enligt WHO inträffar över 130 000 dödsfall varje år på grund av sjukdomen – det är ungefär 15 dödsfall i timmen.
Trots tillgången till effektiva vacciner fattar en del det beslutet att inte vaccinera sig eller sina barn, i tron att vaccinet är farligt eller inte längre nödvändigt. Det är också möjligt att inte alla människor är medvetna om de mycket allvarliga effekterna av de sjukdomar som vaccinerna skyddar emot.
Men valet att inte vaccinera sig kan få effekter inte bara för en själv utan även för samhället i stort. Inte nog med att det personliga valet riskerar ens eget eller ens barns liv och hälsa; det kan dessutom utsätta andra som kommer i kontakt med en ovaccinerad person för risk.
Kontakter med ovaccinerade är speciellt allvarligt för personer med nedsatt immunförsvar, gravida kvinnor, samt småbarn som ännu inte fått alla sina vaccinationer.
Det senaste årets mässlingsutbrott i Sverige visar hur snabbt en infektionssjukdom kan spridas när det finns luckor i vaccinationstäckningen hos befolkningen. Det visar tydligt vikten av en hög vaccinationsgrad för att skydda befolkningen och skapa flockimmunitet.
Vaccinering innebär ett skydd i det egna landet, men det ökar också skyddet i ett globalt perspektiv. Det är viktigt att inse de gränsöverskridande och globala effekterna av det individuella vaccinbeslutet.
Världshälsoorganisationen WHO beskriver antibiotikaresistens som ”ett allt allvarligare hot mot folkhälsan i världen, vilket kräver åtgärder från alla inblandade regeringar och andra samhällsaktörer”.
Antibiotikaresistens uppkommer när bakterier utvecklar motståndskraft (resistens) mot det läkemedel som används vid behandlingen. Det kan leda till att behandlingen för den enskilde patienten misslyckas, och innebär för samhället att hotet från den aktuella sjukdomen ökar. Exempel på sjukdomar och bakterier som globalt utvecklar resistens idag är HIV, malaria, tuberkulos och staphylococcus aureus.
En av nyckelfaktorerna som driver på antibiotikaresistens är vår tendens att överanvända antibiotika. WHO går så långt som att säga att ”antibiotikaresistens hotar i grunden den moderna sjukvårdens alla framsteg. Transplantationer, cellgiftsbehandling och operationer som kejsarsnitt är behandlingar som kommer att bli mycket farligare att genomföra utan verksamma antibiotika för att förebygga och förhindra infektioner.”
Kan en av den medicinska vetenskapens största framsteg bidra till att hantera ett av de största hoten mot just dessa framsteg?
En av de viktigaste rekommendationerna från ”The WHO Global Strategy for Containment of Antimicrobial Resistance (2001)” är vikten av att utveckla nya läkemedel och nya vacciner. Vacciner kan bidra till att minska antibiotikaresistens genom att förhindra att människor utvecklar sjukdomar som de annars skulle behövt antibiotika emot. På så sätt minskar användningen av antibiotika, och därmed också resistensutvecklingen.
Forskare arbetar för närvarande med nya vacciner, vilka man hoppas kommer att ytterligare stärka kampen mot resistensen. Ett av exemplen är nya influensavacciner. Om någon i en högriskgrupp är ovaccinerad och drabbas av influensa, så är den personen också utsatt för riskerna för de potentiella komplikationerna, exempelvis bakteriell lunginflammation – som skulle kräva behandling med antibiotika.